FREDRIKSHOF

1999 var vi två fredrikshovare, som redan då var i övre medelåldern, på besök i Norge och körde Telemarks tur. På den tiden var det 37 mil uppdelat på två dagar (nu är det bara 25 mil på en dag, dvs den står fel i länken på Hofvets hemsida). Det var en trevlig tur och mycket vacker. Cykling i Norge gav därför mersmak. Det dröjde dock några år till ett återbesök men 2003 var det dags. Då hade vi läst om Jotunheimen Rundt som vi tyckte kunde vara en kul tripp. Vi åkte bil från Stockholm på torsdagkväll kl 18.30 (loppet går alltid fredagen före den första helgen i juli) och kom till Karlstad sent på kvällen. Vi hittade en tältplats som höll på att stänga för natten men vi satte upp tältet och somnade snabbt in. Frukosten dagen därpå åt vi på ett hotell i Årjäng. Det var en ordentlig frukost där inte mycket saknades. Priset var lågt 30 kr! Väl inne i Norge insåg vi att det rika grannlandet inte satsade så mycket på vägarna. E 16 som bl a går till Norges andra stad Bergen var som en mindre landsväg i Sverige. Men vi kom fram till Lerdal (startplats) kl ca 17.00 och tyckte vi hade god tid till det start. Uppladdningen var kanske inte den bästa. På torsdagen hade vi satt i oss en hamburgare någonstans på vägen. På fredagen åt vi en pizzabit som det tog 45 minuter att få in och 3 minuter att äta upp. Trots det relativt ringa antalet deltagare ca 500-600 varav endast ca häften kör hela sträckan ( se nedan) så är det tre starter. Kl 18.00 startar de som tar på sig ca 28 timmar. Kl 21.00 startar fortåkarna och 21.15 startar turåkarna (!). Med det lilla deltagarantalet uppdelat på tre starter kan man räkna ut att det är ingen trängsel av cyklister under de 43 milen. Det gäller därför att trivas med sig själv och sin cykel.

Vi startade 21.15. Vägen slingrade sig först i botten på en dal utefter en älv med berg på sidorna. Det var mycket vackert. Sedan börjar stigningen upp till fjällkaraktär. I uppförsbacken fick jag punktering vilket tack och lov inte händer så ofta trots ett tiotal Vätternrundor och andra lopp. Detta år hade det dock hänt två gånger på Vätternrundan och nu en gång till här. Detta trots att jag hade köpt nya däck för att undvika just punkteringar. Förklaringen visade sig vara dåliga fälgband. Det roliga med denna punktering var dock den fantastiska servicen. Jag hade knappt klivit av cykeln förrän en följebil dök upp och frågade vad som hänt. Punktering! Då tog de fram ett nytt hjul som de satte på och tog mitt hjul med sig för upphämtning vid nästa depå. Det var en service helt i klass med den man ser i Tour de France. Fantastiskt!

Efter uppförsbacken kom en utförskörning till första depån efter ca 8 mil. Det var kallt i nedförsbacken så vi var lite frusna när vi kom till depån som f ö redan höll på att stänga. Vi var tydligen sent ute redan där. Efter ett kort stopp med mackor och dryck (te) så drog vi vidare. Då började problemen för min kamrat. Han kroknade totalt (magproblem). Efter mycken möda tog vi oss till nästa depå Fagernäs, 14 mil från starten. Men där var det totalt stopp för honom. Då hade vi förlorat så mycken tid så att jag tyckte att det inte var någon möjlighet för mig att köra vidare ensam. Det var ju lite snöpligt och knappast vad vi tänkt oss. Vi blev upplockade av en följebil som tog oss runt hela sträckan. Efter nästa depå vid Beitostölen fick vi sällskap av två killar från Örebrocyklisterna som sa att de höll på att somna på cyklarna och därför var skraja för de kommande nedfarterna. Så där satt vi som gamla pensionärer som lotsades runt i fjällvärlden. Jag minns att det var mycket vackert. Men bra kändes det inte.

Så småningom kom vi tillbaka till målet och packade ihop och åkte hem. Vi åt frukost på samma hotell i Årjäng men nu hade priset stigit till 60 kr för samma frukost!

Efter denna upplevelse sa vi att vi skulle göra ett nytt försök. Men saker kom emellan. Bl a en knäoperation (titthålsvariant) för min del. Men i år var det dags igen, denna gång var jag dock ensam. Min tidigare cykelkompis är nybliven sommarhusägare på Gotland så han hade annat för sig. Med frun som coach gjorde for jag i väg till Norge efter samma sträcka som tidigare via Karlstad och Oslo. Vägarna i Norge hade inte blivit bättre sedan sist så det tog ju sin lilla tid att komma fram till Lerdal även denna gång. Vi skulle bo på andra sidan fjorden vid målet i Sogndal så det blev att korsa fjorden tre gånger. En på eftermiddagen för att boa in oss, en tillbaka på kvällen för start och en tredje gång för frun tillbaka till hotellet. Inte så praktiskt kanske! Och inte billigt heller. Vägfärjorna kostar pengar i Norge.

Proceduren var den samma som förra gången med tre olika startgrupper och jag startade samma tid som då dvs. kl. 21.15. Startplatsen var som vanligt vid lopp av dessa slag. En del försöker få lite vila, andra pratar med gamla och nya kompisar. Allt medan luften känns tjock av diverse linimentoljor.

Så då var man äntligen på väg. Vägen var lika vacker som jag minns den från förra gången. Men utförsåkningen kändes inte lika kall som då. Jag tänkte hoppa över första depån denna gång men jag gick in och tankade lite dryck. Till min stora oro började känna mig vissen med huvudvärk, illamående och kräkningar. Var det min tur att tappa orken den här gången??

Det säljs för övrigt en knasig (?) tröja (T-tröja) med trycket: ”De töffeste av de töffe” vid starten. En tröja som har viss betydelse för detta lopp (i alla fall för min del). Vid förra försöket diskuterade vi om vi skulle köpa en sådan tröja. Jag tyckte då, möjligen med en känsla för att det kanske inte skulle gå så bra, att vi skulle vänta med att köpa tröjan till efter att vi kört. Som det hela slutade den gången kändes som det var ett bra beslut. Den här gången var inställningen en helt annan. Jag hade förutsatt mig att jag skulle runt, nästan till varje pris. Så när illamåendet och kräkkänslan gjorde sig påmind tänkte jag på min inköpta tröja. Jag tror det hjälpte.

Illamåendet tror jag f ö beror på saltbrist. Jag har hört denna förklaring av personer som sprungit maran och de känner igen symptomen. På Vättern R har jag känt av samma sak men då har jag ätit saltgurka, inte så gott men det har hjälpt. På Jotunheimen R fanns ingen saltgurka och inget annat salt heller. Och på vissa depåer inte heller huvudvärkstabletter. Så det var bara att kämpa på och tänka på den inköpta tröjan. Jag hällde dock i mig stora mängder sportdryck och en kycklingsoppa i pulverform uppblandad i ljummet vatten. Däremot var det omöjligt att äta något. Jag åt en formbrödsmacka i Fagernes i depå två.
Efter 20 mil släppte dock illamåendet, huvudvärken och kräkkänslan.

Efter Fagernes börjar det luta uppför igen och man passerar depå tre Beitostölen och naturen antar så småningom fjällkaraktär igen. Det kändes lite märkligt att cykla omkring i detta fjällandskap på en asfalterad väg med bilar parkerade efter vägarna lite här och var. Jag jämförde med de jämtländska fjällen där det väl inte finns en enda väg som går över fjället där man kan ha med sig bilen (bortsett från den lilla vägen upp till Storulvåns fjällstation). Jag undrar vad Svenska Turistföreningen i Sverige skulle säga om man föreslog en asfalterad väg rakt över de jämtländska fjällen förbi Sylarna, Blåhammaren, Helags, etc? Möjligheten för många att komma ut på fjället skulle i alla all öka!

Så småningom bär det nedför igen och efter Lomensjoen vid depå fyra blir det riktigt brant. Sedan är man nere i bebodda trakter och framme i Lom. Där serveras ”gryterett” men jag kunde bara få i mig en halv portion

I Lom börjar f ö den ”lilla” Jotunheimen Rundt som består av ca 4,5 mil brant uppför och 4,5 mil brant utför och avslutas med ca 5 mil någorlunda plant bortsett från en liten kulle på ca 300 m stigning. Gillar man en kortare bana med mycket berg upp och ned är det en perfekt utmaning.

Klättringen till Sognefjellshyttan var lika mycket en mental utmaning som fysisk. Jag vet inte hur många gånger jag trodde att nu måste toppen vara nådd bara för att se att ännu flera uppförsbackar dyka upp. Upp på denna nivå, ca 1400 meter över havet, kom också regnet. Det var inget ösregn men lite kylslaget var det. Det hindrade inte att många av de pigga norrmännen (95% av alla åkare är norrmän och män) som startade från Lom körde kortärmat som om de var ute på en träningstur vid medelhavet. Själv tog jag i alla fall på mig en regnjacka. Eftersom matlusten inte återvänt hoppade jag över våfflorna som serverades i Sognefjellshyttan.

Utförsåkning är ju ett särskilt kapital. Har man stretat uppför i drygt 4 mil kanske man tror att nu är det bara att rulla bekvämt nedför. Så var det inte för mig, ovan vid branta nedfarter. Jag blev omkörd av många som körde lilla JR och de kom som kanonkulor utför fjället. Det såg riktigt ruskigt ut. Huga! Själv bromsade jag mig nedför med kramp i båda händerna som följd. Det är en konst att åka snabbt utför det har jag förstått efter denna tripp och nu blir man ännu mer imponerad över de riktigt töffa killarna på Touren och Girot när de står på i nedförslutningarna.

Väl nedkommen till fjordnivån kom det en motvind som jag inte tidigare känt av. Jag hade hört talas om den och den var riktigt jobbig. Men vägen var fin efter fjorden fram till Luster där sista depån låg. Jag körde förbi den också eftersom jag inte kände för någon våffla nu heller. Nu återstod bara ca 5 mil men en liten stigning på ca 300 meter innan man kunde rulla in i Sogndal. Då hade äntligen matlusten återkommit så jag åt både korv och fläskkotlett.

Det är ju som bekant vanligt i denna sport att man använder droger för att bättra på resultatet. Så det gjorde även jag. Jag brukar nämligen bli väldigt sömnig, dvs inte fysikt trött utan sömnig när jag cyklar på natten. Vid de senaste Vätternrundorna har jag därför tvingats att ta ett par tupplurer s. k. power-naps i diket ett par tre gånger på vardera ca 10 minuter. För att undvika det den här gången hade jag på apoteket inhandlat koffeintabletter som skulle hålla mig vaken. Och denna gång hade jag inga problem med tunga ögonlock. Om det berodde på koffeintabletterna eller något annat inte vet jag ju däremot inte.

Tiden då, knappast något att skryta med, i synnerhet inte i Hofvetkretsar. Jag tog 22,5 timmar på mig, 3 timmar mer än den kände profilen Bosse Sjöberg som jag f ö skymtade vid starten. Men jag kom runt och tyckte det var kul.

Så nu kan jag ta på mig töffe-tröjan och slå mig ned framför TVn och titta på Touren, Girot eller Vueltan när de stora grabbarna kämpar i uppförsbackarna och säga till mig själv att jag kan också klättra i berg. Inte lika brant och inte lika fort men i alla fall!

Utrustning
Vädret denna gång var mycket fint. Det var bara på Sognefjellet som det regnade och blev lite ruggigt. Men jag har hört att det kan vara betydligt kallare med snöglopp och isfläckar på vägen. För sådant väder bör man gardera sig genom att antingen släpa med sig kläder hela vägen i en ryggsäck (som jag gjorde) eller låta kläder transporteras till och från olika depåer.

Min utväxling var som lägst 39/25. Är man inte jättestark har man nytta av en lägre utväxling för delen upp till Sognefjellshyttan, typ 34 i fram och 26 i bak.


Deltagarna.
Jag hade hört att det skulle var ca 600 som körde. Går man in på hemsidan jotunheimenrundt.com kan man se att det inte var så många. Jag fick ihop ca 280 som fullföljde den stora rundan och 27 som bröt (brutt på norska) och 8 kom aldrig till start. Segrar- tiden va ca 13 timmar!! I detta fält deltog ca 14 svenskar (om jag räknat rätt 3 göteborgare, 3 från Örebrocyklisterna och 8 från Fredrikshof varav 1 kvinna). Den lilla rundan fullföljdes av 148 cyklister och 7 bröt och 4 kom inte till start. Den lilla rundan kör en del på drygt 4 timmar. Jag hittade inga svenskar i den lilla rundan. Det är med andra ord långt kvar till deltagarantalet på Vätternrundan!

Jotunheimen Rundt som tur.
Jag kan gott rekommendera denna tripp. Det blir ju tyvärr en del bilåkande, ca 200 mil fram och tillbaka till Stockholm och det är ju inte gratis med dagens bensinpriser. Men är man några stycken som samåker borde det vara möjligt. Åker man från Stockholm torsdagkväll kommer man i närheten av gränsen sent på kvällen. På fredagsmorgon kan man sova ut för sedan köra vidare och komma fram på eftermiddagen. Då har man god tid till starten kl 21. Beroende på hur snabb man är så cyklar man hela lördagen men hinner i alla fall fram till kvällen och kan alltså sova hela lördagsnatten. Sedan tror jag det är fullt möjligt att köra hem på en dag (utan att vara en trafikfara) om man startar från målet i Sogndal på morgonen. För oss tog det 15 timmar att köra hem från Sognefjellshyttan (där vi sovit över) till Stockholm. Dvs det går bara åt en arbetsdag för detta lilla cykeläventyr. Det är det värt!

Sven-Eric Asplund